Lao Chi satt i kvällssolen utanför sitt hus och såg natten dra sitt immiga täcke över familjens risplatåer. Hans vackra hustru Mei dukade undan träskålarna med torkad salt fisk, grönsaker och klibbigt, sött ris som dom avnjutit med händerna alldeles nyss. Under huset bökade grisarna och hundarna, och i prydliga bambuburar som hängde på rad, började hönsen slockna en efter en, som gatlyktor i gryningen. Deras tolvåriga dotter Wai kom fram och satte sig bredvid Lao, och lutade sig mot hans starka axel.

wao-lai-sunset

– Berätta om Svenskarna, bad hon.

– Har du läst dina läxor?

– Mmmm

– Hjälpt mamma bära in vatten från brunnen?

– Mmmm

– Dragit fram sänghalmen och skrämt mössen på vinden så att dom inte kryper in i våra hjärnor och bajsar fula tankar när vi somnat?

– Pappa!

Lao log. Hans dotter var alltid nyfiken på Saker och Ting, och den senaste veckan hade hon upptäckt ett folk i ett mycket avlägset och kallt land. Folket där kallades för Svenskarna, och dom var mycket lika folket i Dengdalen, fast ändå olika.

– Hai, du har fått Svenskar på hjärnan, retades han, kanske en mus slank in igår natt ändå?

– Svenskarna pappa, och sluta larva dig, jag är faktiskt tolv år. Det är vinter i deras dal och mitten på december, vad gör dom nu?

– December, sa Lao med sin mjukaste sagoröst, är månaden som knyter ihop svansen på den stressade svenska ekorren, fyller den med glögg och salt fisk, gris och hackade rödbetor i sås. Detta löser dom upp med lite sprit i små glas som dom sjunger när dom dricker, och sedan sköljer ner med öl. Det är tiden på året där arbetskamraterna sitter vid samma bord som chefen, mest för att det är avdragsgillt att umgås på detta sätt, upp till en viss gräns i varje fall.

– Vad är “avdragsgillt” pappa?

– Det är ett sätt för svenskarna att använda pengar dom tjänar utan att staten tar allt.

– Hur menar du – tar staten alltid en del av deras pengar?

– Ja. Säg att vi skulle bjuda in slaktaren som köper alla våra grisar på middag för att få en bra affärsrelation..

– Bara om han tvättar sig…

– Om middagen kostar mer än ett visst belopp, måste vi rapportera detta till staten, och skatta för det.

– Varför det?

– Jo, för då tycker staten att både vi och slaktaren har fått fördelar som dom skall ha del av.

– Det låter krångligt, vi har väl aldrig betalat skatt?

– Nej, det har du rätt i, men det gör svenskarna. Dom betalar skatt i samma sekund som dom trycker pannan ur moderlivet, tills långt efter dom är döda. Skatt på gåvor, inkomster, mat, dryck, sprit, tobak, anställda, resor, arv – till och med skatt på pengar dom har betalat skatt på, om det blir för många såna pengar.

– Till kungen?

– Nej, till staten, men den ger lite till kungen också.

– Vem är staten?

– Det är svenskarna. Allihop, och allt inom landets gränser.

– Varför håller dom på så?

– För att dela på gemensamma utgifter, som skola, sjukvård och vägar.

– Betalar dom skatt på rödbetor också?

– Visst, på rödbetor salt fisk och godis.

– För att kunna gå i skolan….

– Hmmmmm

– Men det är inte alltid roligt att gå i skolan pappa.

– Det är inte roligt att betala skatt heller, eftersom du inte får valuta för det förrän du åker på vägarna, använder sjukhusen eller får barn. Men det finns en vacker tanke bakom systemet som är att alla skall ha lika rättigheter till skola, sjukvård och vägar även om dom är fattiga, därför måste alla betala skatt för att finansiera detta.

Wai satt tyst ett slag och funderade på skatterna, och hur det skulle vara om hon hade råd att gå i en bättre skola, eller om mormor kunde få hjälp med höftbesvären på ett sjukhus, utan att skuldsätta familjen. Svenskarna verkade ha ett mycket annorlunda liv, samtidigt som dom verkade mycket lika hennes familj på andra sätt. Hon undrade vilka djur som fanns i Sverige och hur det påverkade svenskarna. Dom kunde inte gärna vara modiga som tigrar eller kloka som elefanter om inte sådana fanns där, och varenda barn i byn visste att dom delade egenskaper med alla djur runtomkring..

– Pappa, om du fick bli svensk, vilka egenskaper skulle du då få?

– Låt mig i så fall bli tålig som gäddan, snabb som illern, klok som räkan…

– Är räkor kloka?

– Först är dom pojkar, men när dom blir äldre blir dom tjejer, och då finns det bara unga pojkar att umgås med. Det är väl ganska klokt?

– Och såna räkor finns i Sverige?

– Både på land och till havs.

– Något mer innan vi stänger?

– Vig som en ekorre, smidig som en varg och tålig som en ren…

– Vad är en ren?

– En sån som drar tomtens släde.

– Är tomten svensk?

– Tomten är Finsk, han bor i Rovaniemi vid polcirkeln, alldeles till höger om norraste Sverige.

– Stark?

– Stark som en myskoxe i Härjedalen, lång som en fura i småland, kåt som en vildkanin på Gotland, kristallklar som en höstkväll i Umeå, seg som julaftonsknäck i Mora.

– Modig?

– Svensken är ofta pragmatisk, rättvis och envis, men tänker sällan på det som mod. Klok som tornugglan, ren som vattnet i innerstäderna…

– Rent nog att tvätta i?

– Rent nog att dricka, direkt ur forsarna kring slottet. Du kan fiska upp laxar tjocka som kommunalpolitiker, precis utanför riksdagshuset. När du vill tvätta dig finns det alltid rinnande vatten, både varmt och kallt – och fullständigt drickbart.

– Men det luktar klor?

– Det luktar ingenting. Alla skatter dom betalar hjälper till att se till att det finns rent vatten i alla kranar.

Wai trodde inte sina öron. Vatten var en av de stora arbetsmomenten i familjen, eftersom det måste bäras in från brunnen, och kokas över mödosamt insamlad ved innan det gick att dricka. Bada gjorde dom i floden en kilometer bort, nedanför byn, så att inte smutsen förvärrade vattnet ännu mer. En del hade regntunnor på taket som samlade in flera hundra liter under ett skyfall, och kunde rinna genom tryckskillnaden, men redan efter ett par dagar kunde man bli sjuk av det vattnet och fick droppa klor i det för att slippa magsjuka. Lite längre bort i dalen, där ingen brunn fanns, kunde folk ibland dricka vatten som inte ens dög att tvätta grisarna i. Att svenskarna kunde dricka ur forsarna mitt bland bilar i staden, eller hemma, verkade helt otroligt. Tänk vad mycket tid dom måste få över till annat…

– Om vatten är så lätt ordnat, då är väl svenskarna det renaste folket i världen?

– Nja, dom är inte direkt smutsiga, men lite småsnaskiga med den personliga hygienen kan dom vara jämfört med dig och mig. I varje fall killarna. Dom härstammar från Vikingar och bönder, och ingen av dessa är kända för sin renlighet. Däremot är dom oerhört hygieniska.

– Hyggivadå?

– Deras mat är nästan totalt befriad från bakterier. Köttet får aldrig hänga till sig, och skulle dom se våra marknader, där hönsen ligger i solen en timma eller två innan någon köper dom och bär hem dom, skulle dom ropa på en mäktig myndighet som kallas miljödepartementet, som skulle stänga hela vårt land.

– Dom äter ju glatt av vår kyckling när dom är här på semester?

– Ja, men då ser dom inte att den har varit utanför frysdiskar och plastpåsar i flera timmar.

– Då måste dom vara mycket friskare än vi med så lite bakterier?

– Jag känner inte till någon statistik, men dom har många allergier, mot pälsdjur, mjölk, vete, nötter och sånt.

– Konstigt, nötter som är så goda. Dom verkar klena, dom kanske inte lever så länge?

– Hai, dom lever längre än dom flesta, ända upp till 80, 90 – över 100 till och med…

– Tänk vad stora familjerna måste bli, sa Wai, om alla blir så gamla. Med barn och barnbarn måste det bli hundratals familjemedlemmar vid varje släktträff som tar hand om och lyssnar på sina äldsta.

– Inte så många som du tror, sa Lao. Ofta skaffar dom barn först när dom närmar sig trettio, och då kanske bara ett eller två. Och när dom blir så gamla så att dom behöver hjälp så lämnas dom in på sjukhem dit släkten bara kommer för kaffe en gång i månaden (om ens det).

– Men, vilka tar hand om dom på sjukhemmen? utbrast Wai förfärat.

– Oftast unga människor som på grund av språksvårigheter eller fördomar i arbetslivet får acceptera pisslöner för tunga lyft och arbetstider som sträcker sig över varje långhelg som ryms i almanackan.

– Det låter hemskt ensamt tycker jag, och varför så få barn – hur får dom då ihop ekonomin om familjen inte har arbetskraft som kan bidra till försörjningen?

– Det är inte som här, sa Lao med ett leende. Dom är inte alls beroende av varandra som vi. Det är snarare så att det kostar så mycket att ha barn att dom flesta väntar tills dom tjänar tillräckligt mycket, och då får dom ändå lämna bort dom på dagarna, precis som gamlingarna, för att hinna arbeta för att ha råd med barnen dom inte hinner träffa.

– Jag förstår inte, arbetar mammorna borta från hemmet också?

– Oftast måste dom ha ett arbete, så att dom får lön, så att dom får bidrag till att vara hemma lite med barnen i början. Allt bygger på att man tjänar pengar, till och med hjälpen till dom som inte tjänar pengar.

– Men vem sköter hemmet om mammorna arbetar borta?

– Det gör mammorna när dom kommer hem, och i många fall papporna.

– Hmmm. Wai tittade på solen som sakta sjönk över bergskedjan och färgade hela dalen röd. Några hägrar gick och plockade i sig lite rismusslor på slöa ben innan natten skulle omsluta dom. Hos dom byggde ekonomin på risfälten, som gick i arv från generation till generation sedan urminnes tider. I en turistbok som hon sett i skolan, beskrevs deras risplatåer som ett av världens åttonde underverk, eftersom dom ansågs vara handbyggda under hundratals år på ett sätt som tillvaratog varje regndroppe i ett naturligt bevattningssystem som slutade vid brunnen i byns mitt efter att ha skänkt liv åt bergssidan. Familjen tänkte aldrig på det som ett underverk, även om man var tacksam för att dom fanns och kunde mätta upp till 6 barn även under ett torrt år. En familj med flera barn kunde ofta vara noggrannare i det petiga rensande som avgjorde skördens kvalitet, och på så sätt tillvarata mer av dom resurser som fanns.

– Pappa?

– Mmmmm.

– Vad drömmer Svenskarna om?

– När dom är vakna eller när dom sover?

– Bådadera.

– Du måste lägga dig snart för du måste kliva upp i gryningen om du skall hinna gå till skolan i tid, du får lov att välja.

– Ok, när dom är vakna, sa Wai som inte oroade sig för en timmas promenad till skolan genom tät regnskog. Det fanns alltid något spännande på vägen, en vrålapa eller en kolibri…

Lao tänkte efter lite. Svenskarna var ett roligt folk som betraktade sig som “normala” i världens ögon, på samma sätt som kanske eskimåer och kineser anser sig vara “norm” i sitt levnadssätt..

Wai tänkte en stund. “Det dom redan har är ju drömmen för större delen av jordens befolkning, så deras drömmar måste väl ligga på ett högre plan än våra?

– Svenskarna, sa Lao, drömmer ofta om att bli kända eller ekonomiskt oberoende. Dom är så fixerade vid detta att varje uttalande eller intervju i en kvällstidning oftast beskriver “tjänar” och “aktuell med”. Deras största fasa är att en dag upptäcka att dom är “vanliga”, så stor är denna fasa att man kan säga att det är en “vanlig” farhåga.

Detta mindes Wai från en lektion i skolan. Tittade man på hela jorden var svenskarna ett ganska udda och avlägset folkslag, med en ekonomi, standard och levnadsmöjlighet som låg över 95% av övriga befolkningens. Med tanke på att 70% av jordens folk inte har telefon, tv eller ens rinnande vatten blir det komiskt när svensken som sitter i villa eller radhus, egen bil och en snittinkomst på 1400 dollar och fri sjukvård uppgivet kallar sig själv “medelsvensson” som om det vore ett straff

– Vad lustigt, sa Wai eftertänksamt, deras största farhåga är vår högsta dröm, nämligen att få leva lika förmånligt som dom, med demokratiska rättigheter, fri sjukvård, utbildning, jämlikhet och rösträtt…det kanske bara blir ytliga och materiella saker kvar att drömma om då?

– Kanske. Om man tittar på vad som figurerar mest i deras konsumtion skulle jag tro att Svenskarna är bland jordens intensivaste konsumenter av allt du kan tänka dig som rör kommunikation.

– Du menar konsten att diskutera? Wai älskade diskussionskvällarna i byn, där gamla och unga samlades kring en gemensammåltid och pratade om allt mellan himmel och jord. Konsten att trollbinda varandra med berättelser stod högt och övades av alla sedan barnsben.

– Snarare hur man kommunicerar. Dom har normala telefoner, mobiltelefoner, email och ibland en antik fax i vanliga hem. Dom bygger trådlösa nätverk i städerna så att skolbarn kan koppla upp sig via sina telefoner mot internet vart dom än är.

– Oj, då måste dom ha många viktiga saker att säga….

– Tja, sa Lao. Dom talar konstant med varandra på mobil, men aldrig när dom möter varandra i trappuppgången. Dom har fritid som dom knappt hinner med. Vad jag hört är ett av deras vanligaste samtal när dom närmar sig hemmet. Då ringer dom och säger att dom snart är framme…

Wai fnissade. Enda telefonen i byn fanns hos köpmannen, och man ringde bara om någon var sjuk eller fyllde år. Tanken på att skapa en gigantisk högteknologisk infrastruktur för att kunna säga saker till varandra när man ändå håller på med något annat kändes fjärran och komisk. Dom måste ha mycket pengar, sa hon, för att kunna bygga detta…

– Det är snarare så att ekonomin bygger på detta. Hela västvärldens välfärdshopp står till trådlös kommunikation och Börsen åker jojo varje gång drömmarna spricker.

Wai kände till Börsen. En handelsplats för drömmar och förväntningar, som ingen egentligen förstår sig på, men allas ekonomi står och faller med. Ett känsligt, lynnigt och bångstyrigt väsen som kan bringa nationer på fall efter att ett storföretag gått ut med att dom kanske går med vinst eller förlust.

En stor tropisk fågel, kanske en häger, seglade förbi i dunklet. Den kryssade fram mellan fladdermössen som hade börjat sin jakt på kvällens insekter.

– Pappa….

– Mmmmmmmmm….

– Drömmer svenskarna om att ha det bättre?

– Det beror på vad du menar med “bättre”, frågan är om det är samma för alla människor.

– Vad menar du?

VAD ÄR BÄTTRE?

Lao visste att hans hustru skulle tycka att dom satt uppe lite väl länge, men ämnet var intressant och kunskapen sover inte bara för att natten lägger sig. Däremot sov lyckligtvis hans vackra hustru redan efter dagens hårda slit.

– För att veta vad som är bättre, måste vi väl rimligtvis enas om vad som är “bra”, respektive “sämre” eller rent av “riktigt uselt”.

– Hmmmmm…

– Bättre är en värdering, och därmed subjektiv. Vi kanske kan enas om att en färsk kokosnöt är bättre än en rutten riskörd. Det är svårare att enas om en färsk kokosnöt är bättre än ett tv-spel. Eller om två kilo bananer är bättre än att få komma med i en veckotidning. Allt beror på vem du jämför med. Svensken vill ofta ha åtminstone lika mycket som grannen, helst lite mer.

– Så oavsett hur bra dom har det, vill dom ofta ha lite mer?

– Ja, och det gäller dom flesta människor. Det är en av dom egenskaper som lyft oss från ett händelselöst vankande i paradiset till att undra över hur kunskapens äpple smakar oavsett priset, fram till dagens framsteg inom vetenskap och läkekonst.

– Menar du mobilkommunikationen nu med, pappa?

– Varför stoppa där? Titta på scudmissiler tandblekning och antrax – dom var inte ens tänkbara på stenåldern. För att inte tala om bröstimplantat, klonade får och satellittelevision – dessa enkla ting som skapar lycka och välmående över hela vår jord.

– Pappa?

– Hmmmmm

– Du är ironisk nu. Du vet att mamma har sagt att jag är för liten för ironi.

Lao visste att Wai både förstod och uppskattade ironi. Det gör de flesta barn.

– Vi fortsätter till frukost, sa han.

– Lite till.

– Din mamma kommer att mörda oss.

– Det tvivlar jag på, hon sover, det vet du lika bra som jag (hennes snarkningar var beryktade i byn och hördes redan milsvida omkring). Berätta hur Svenskarna och alla andra njuter av sitt moderna samhälle och sina vetenskapliga framsteg när det gäller något alla människor stöter på dagligen, mat. Wai älskade mat, särskilt mammas hemlagade mustiga men enkla mat med dagsfärska grönsaker, viltkött eller fisk och ris.

MAT

– Ok, vi är väl överens om att smaken varierar över jorden, och vissa anser att hund är en delikatess medan andra anser att kackerlackorna på flodbotten är det…

– Du menar “kräftorna” som Svenskar äter iförda pappersuniformer, och som vi använder som gödsel för åkrarna?

– Precis.

– Ok, smaken är olika, men på vilket sätt är maten bättre i ett modernt samhälle än för tusen triljoners miljoner år sedan?

– Som Sverige?

– Som Sverige.

Kycklingarna i bambuburar under huset, som hängde utom räckhåll för nattens jägare kacklade pinfärskt. Wai kunde höra ett ägg falla till ro mot en färsk halmbotten. Hon kunde redan känna smaken…

– Stenåldersmänniskan jagade för stunden. Varje minut vägdes på våg mot möjliga villebråd i närmiljön. Hon provade sig förmodligen fram från råriven mammut till färskpressad haj och fann snart att elden hjälpte måltiden på traven. Nysotad tiger smälte som smör på familjens läppar och banade väg för vidare utveckling som idag kröns av nutrilett, tvångsmatade höns och penicillinstinna svinprodukter.

– Ironi pappa….

– Maten i sig är kanske mindre färsk, fortsatte Lao utan att blinka, mer behandlad och sämre uppfödd, men den kräver mindre jaktansträngning, styckning och rensning. Bättre mat är enligt denna utvecklingstrend således enklare och snabbare mat. Följer vi utvecklingens logiska förlängning enligt dessa värderingar landar vi till slut på frystorkad mat som är digitaliserad. Du beställer via den heliga mobiltelefonen och tankar hem direkt i handen. Mikrovågorna från antennen sköter uppvärmningen. Ingen risk för cancer överhuvudtaget.

– Vi släpper maten pappa, jag tror du börjar bli trött.

Wai’s mor sov, men hon hade ställt fram varsin kopp rykande färskt växtte och lite kokad majs. Dom åt, borstade tänder och la sig till rätta i hängmattorna. På sommaren sov dom alltid i hängmattan eftersom den svalkade skönt runt hela kroppen. I vissa byar sov dom slingrade kring en korgkudde när det var som varmast, för att få luftcirkulation nära kroppen.

– Pappa?

– Mmmm, svarade Lao i mörkret.

– Vad gör svenskarna på all fritid som dom får när dom slipper jaga efter mat och odla åkrarna?

– Dom åker till ett lantställe där dom kan odla lite grönsaker, och på hösten tar många ledigt och jagar älg.

– Ironisk?

– Inte alls, sov gott.

– Pappa?

– Mmmmmffff….

– Vad är en älg?

– Godnatt Wai..

Wai låg länge och gungade i sin hängmatta. Hon kände doften av trädglöden från eldstaden blandas med den fuktiga nattluften som bar med sig växtlukt från åkrarna, och den tunga parfymen av daggvåt jord. Allt var bekant och levande och tryggt. Hon började fantisera om en Svensk älg, men sömnen hann före.

Nästa dag gick fort. Morgontoalett vid brunnen, frukost med stekt ris från middagen, mata grisarna och gå till skolan. Historielektion nästan hela dagen. Kolonialismen, Europas utsugning av tredje världen och religionens krig och korståg. Mest krig och elände faktiskt, och en del vetenskapliga framsteg, som penicillin och krut. Vilket kom till användning i nya krig. Wai var fascinerad av hur civilisationen verkade fungera som en farsot. I fotspåren av modern civilisation byttes tro och familj mot individuell framgång och kollektivets lönsamhet. Och hon visste fortfarande inte hur en älg såg ut, när hon traskade hem på eftermiddagen, under den subtropiska regnskogens gröna tak.

– Efter middagen och disken satt Wai och Lao ute igen. Mamma hade till bådas förtjusning ställt fram en tallrik med sött ris innan hon gick och la sig. Sött ris är en efterrätt som ger välmående i både kropp och själ, tänkte Wai, och bad Lao beskriva älgen och älgjakten samtidigt som hon tryckte riset mot gomtaket med tungan, så att kletig söt sås fyllde munnen..

– Älgen, är skogens konung, i varje fall i Sverige. Den är större än en oxe, med långt hästskoansikte och en ståtlig krona som kan växa som en trädkrona ur huvudet.

– Hästko….?

– Det är inte så lätt at beskriva älgen Wai, den är majestätisk, med avlångt huvud och stora kloka ögon, men med mule och horn. Den är smidig som en häst i en kos kropp.

Wai’s fantasi skenade vilt, och såg många spännande djur ta form, fast ingen av dom var särskilt lik en älg….

– Varför jagar dom den?

– Idag mest på grund av civilisationens biverkningar.

– Hur menar du? På grund av mobiltelefonerna?

Lao log.

– Både ja och nej, snarare på grund av den obalans i naturen, som ofta är en följd av civilisation.

– Varför det?

– Där civilisationen breder ut sig kommer ett fälttåg av vägar, tåg, kommunikationsnät, tv-master, skolor, fastigheter, fabriker, bostäder, och konditorier…

– och tränger bort naturen?

– Ja, naturen är inte lönsam i sig själv jämfört med marken den upptar. Inte ens i ett land som Sverige, där du har mest yta per capita i hela västvärlden.

– Men Svenskarna älskar ju sin natur pappa, det har du alltid sagt.

– Absolut, och dom älskar sina föräldrar och barn, och vill inget hellre än att alla skall vara tillsammans, och i samklang med naturen, men utvecklingen är starkare och civilisationen mäktigare. Och det är bekvämt med daghem, äldrevård och färdigrensade kycklingar i frysdisken.

– Och då jagar dom älgen, som är skogens ståtligaste djur?

– Naturen som är i obalans reglerar inte antalet älgar själv, vilket gör att man måste gå in och korrigera balansen så att dom älgar som finns är friska och lagom många. Till saken hör också att svensken betraktar jakt som ett nöje, och en närhet till naturen..

Wai hade hört talas om den industri som kretsade kring fritidsnöjen i västvärlden. Det fanns bössor, sikten, knivar, lockpipor, strumpor, sittdynor, jackor, termosar, vikstolar, ryggsäckar, stövlar, byxor, skjortor – till och med bilar, som riktade sig till den jaktintresserade. Det är viktigt för svenskarna att identifiera sig genom saker och kläder. På samma sätt finns industrier kring inredning, trägårdsskötsel och matlagning – sånt Wai gjorde med enkla medel varje dag.

– Vad gör Svenskarna som inte jagar älg med all tid dom får över när barnen är passade och föräldrarna omhändertagna, maten färdig rensad och sjukvården fri?

– Tid, sa Lao, är den största bristvara Svenskarna har.

– Man kan väl inte ha brist på tid pappa, alla har ju lika mycket om dagen vare sig man är fattig eller rik, och dom slipper ju nästan allt vi måste göra för att överleva…

– Svenskarnas tid räcker inte till. Dom räknar dagar till helgen, men hinner knappt slappna av förrän det är måndag igen. Dom räknar veckor till storhelg och månader till semestern…

I Wai’s land fanns inget som liknade semester. Man arbetade 6-7 dagar i veckan året runt.

– Vad gör dom på semestern?

– Dom reser till Grekland eller något annat soligt och fattigt land, som vårt.

– Dom gillar sol och fattigdom?

Lao skrattade lite.

– Sol gillar dom, och fattigdomen gör att dom har råd att kosta på sig lite extra, dessutom upplever dom vår livssituation som oerhört charmig och naturnära….

– Omodernt naturnära?

– Lao skrattade igen.

– Ja, om man bortser från alla fördelar i den moderna civilisationen så är ändå vårt, och många andra enkla liv bland det bästa svenskarna vet. Dom kan betala summor vi aldrig kommer att äga under en livstid för att få vistas på våra villkor i våra trakter, en kort stund. Gärna så strapatsrikt som möjligt.

– Reser svensken för att komma bort från det Svenska?

– För att komma bort från sin vardag, och ganska homogena kultur.

Syrsorna började gnugga sina bakben och skymningen fylldes med gälla parningsrop.

– Dessutom blir dom annorlunda när dom reser, fyllde Lao efter en stunds tystnad.

– Hur då, annorlunda?

– Dom släpper många hämningar och verkar leva ut när ingen annan svensk ser dom. Men om Svenskar på semester hamnar i samma busskö eller restaurang som andra svenskar, så låtsas dom inte om varandra.

– Hur menar du?

– Dom sänker rösten så dom andra inte skall lägga märke till att dom också är svenskar, det förtar känslan av dom är på ett unikt äventyr.

– Konstigt.

– Men dom pratar gärna med engelsmän, amerikaner och afrikaner. Allt utom andra svenskar.

– Ha…?

– Och om dom skulle prata med andra svenskar kan dom till och med göra det på engelska i förhoppningen om att undvika det Svenska i varandra.

– Är dom inte stolta över sitt jämlika land med modern teknik, blodpalt och sjukkassa?

– Svensken kan vara komplicerad i sin kärlek till fosterlandet.

– På vilket sätt?

– Som alla andra nationalister, tål svensken bara att svensken kritiserar Sverige.

– Och med “Svensken” menar du tredje generationens invandrarbarn som talar felfri svenska, heter svenska namn och inte är alltför mörkhyade?

– Antingen det eller så är dom kändisar.

– Hi hi. Wai tyckte om svenskarna, dom var som figurer i en sagovärld, långt borta från livets hårda verklighet där fattigdom och en kamp för överlevnad var ett normalt inslag i dagarna och där man tog emot allmosor från Röda Korset istället för att ge dom. Däremot tyckte inte Wai det minsta synd om sig själv. Hon skulle gärna byta med Svenskarnas sjukvård och jämlikhet, demokrati och arbetsgivaransvar – men dom verkade så frustrerade och konstant utbrända trots dessa gåvor. Och någon större kontakt med familjen hade dom inte. Inte ens med grannarna.

Grannflickan Wu Li tittade förbi och frågade om dom hade salt att undvara. Det enda som naturen inte kunde ge dom, och som matlagning och konservering hängde på. Wai sprang in och hämtade en struken kopp Hon återtog sin plats vid sin fars sida på det nötta planket som utgjorde terrass och trappa till huset som deras morfar byggt för en mansålder sedan. Den varma kvällsluften bar dofter av eldstad, kokt fisk och lotusblommor.

– Pappa…..

– Hmmm?

– Om vi hade råd, skulle vi åka till Sverige på semester?

Frågan var inte så tokig. Lao tittade sig omkring i skymningsljuset och såg trädtopparna i den lilla gröna dalen teckna sig som papperssilhuetter mot den mörka himlen. Bergstopparna stod frodiga och lugna omkring dom och ur djungeln kunde man urskilja fåglar, apor och insekter som serenerade på sina håll.

– Menar du Stockholm?

Wai visste att Stockholm var huvudstaden, och att den var en med Europeiska mått vacker stad, som ett litet dockhus mitt i en skärgård, med rena gator, bussar som gick enligt tidtabell, badplatser och gamla staden med kullerstenar och turistbutiker, parkteatern på sommaren, ångbåtarnas skärgårdsturer förbi Fjäderholmarnas rökeri, Kungsträdgårdens nattklubbar och Wasamuseet…

– Ja?

– Svårt att säga. Det är naturligtvis en vacker stad, men ganska udda och betydelselös i det stora hela…

– Hur menar du? Sa Wai bestörtad. Hon trodde att dom var överens om att Sverige och Svenskarna var ganska unika och att det var deras gemensamma hemlighet….

– Jag håller med om att Sverige är unikt, men i det Stora Hela som Världen består av…världen där 90% av jordens befolkning lever sina liv under jämförelsevis enkla förhållanden, skiljer sig så otroligt från vårt intressanta lilla Sverige, att vi nog får betrakta det som betydelselöst i sammanhanget.

– Jaså du menar i DET sammanhanget, sa Wai.

– Kommer du ihåg siffrorna?

– Hmmm, vänta lite (dom brukade skämta om att statistik kunde bevisa vad som helst) Sverige har en rätt stor del av jordens yta och en mycket liten del av dess befolkning, och är därmed ett av dom riktigt glest befolkade länderna. Dom omsätter en BNP på 560 miljarder Dollar, och medel-lönen är ofattbara 3.000 USD, eller 22 tusen kronor. Medellönen i hela världen är ca 75 USD om dagen enligt WHO, och en tredjedel av jordens befolkning inte tjänar mer än 2 USD om dagen – men svenskarna brukar inte jämföra med dom…

– Varför jämför sig Svenskarna bara med vissa länder i Europa, Japan och USA?

– För att dom anser att det är världen, sa Lao. Precis som prinsar i Saudi aldrig skulle jämföra sina problem inom mångifte med en monogam svensk. Människor är lika överallt, deras värld sitter i huvudet, som Rudi brukar säga.

Deras farmor, Rudi, döpt efter en tysk operasångerskan som varit på modet på sin tid, brukade knacka sig på pannan och säga “det sitter här, allting sitter här” (menandes huvudet) om det mesta. Ju mer man tänkte på det, desto mer rätt hade hon. Världen: framgång, rikedom, misär, det mesta är en personlig uppfattning som vi skapar i tankens värld och värderar subjektivt.

Dom satt tysta en stund och njöt av natten.

– Pappa?

– Hmmm?

– Om allt sitter i huvudet som farmor säger, då påverkas väl världen (i vart fall i Sverige) av uppfattningen i Svenskarnas huvuden?

– Visst. När tusentals människor blir hemlösa i en naturkatastrof i vår del av världen kan löpsedlarna i Sverige handla om dagens konflikter i en dokusåpa där ett tjog svenskar och ett tv-team skall “överleva” uppgjorda lekar i en månad på en semesterort i närheten av oss.

– Tragiskt. Är det därför deras så kallade “U-hjälp” fungerar så sporadiskt?

– Världen blir aldrig större än vad som ryms i våra huvuden. En gång om året samlas svenska artister i tv och gör en insamling till cancerforskning eller u-hjälp, sen tar dokusåporna vid resten av året.

Wai kunde förstå att även Svenskarna i sin bekväma och skyddade värld behövde avkoppling och underhållning, men utifrån tedde det sig ganska osofistikerat i relation till landets ställning i Världen. Men det kanske är så, att ju bättre man har det, desto mindre förstår man hur andra har det, och snart har man glömt. Dessutom var många aspekter av liv och död ganska skymda för svensken i gemen.

I Wai’s Värld hade oftast även höga politiker en fattig släkting som bad om hjälp emellanåt, dessutom stötte även dom rikaste på tiggare och handikappade överallt på väg till och från jobbet. Horder av barn vid varje rödljus i städerna, smetade in deras skottsäkra vindrutor med nötta trasor i förhoppningen om en slant för att sluta. På landet där Wai bodde är alla på lika nivå – självbrukare sedan generationer, och så kommer det att förbli tills civilisationen kryper inpå och kräver marken för industri- och turistanläggningar.

– En sak till innan jag går och lägger mig…,

– Ja?

– Hur kan plötsligt någon äga mark som varit fri sedan stenåldern?

Lao suckade. Inte för att inte frågan inte var befogad, tvärtom. Han blev bara lite matt av Wai’s frågor, för dom kunde fortsätta i all evighet, och han kämpade hårt för att uppmuntra hennes skarpa intellekt, men han längtade också efter att få sträcka ut kroppen i hängmattan och vagga sig till ro…

ÄGANDE

– Ägande är en mycket mänsklig företeelse, och finns definitivt bara i huvudet, sa Lao.

– Vad menar du med mänsklig – djuren har ju sina revir och vissa hannar sina honor…

– Människan är långt värre. Djuren bevakar sitt revir för att det skall räcka till deras familj eller flockens överlevnad. Dom bevakar sina honor av samma anledning. Liksom rangordningen när dom glufsar i sig ett nedlagt byte. Djuren tar besittningsrätt för stunden, och aldrig av mer än vad som behövs för att överleva. Människan har ett ägandebegär som vida överstiger allt förnuft, trots att allt vi har under vårt liv egentligen bara är till låns för stunden.

Detta med ägande var en hjärtefråga för Lao, som hade ägnat en vecka om året åt grekiska filosofer sedan han gick ut skolan, däribland Epiktetos, en slav till en krigsherre, som efterhand frisläpptes och formulerade ett koncentrat av visdom som hans lärjunge nedtecknat för omvärlden.

– Till låns på det sättet att vi inte i egentlig mening kan äga vare sig mark eller människor, men att förutsättningar vi sällan rår på kan sätta vissa i en position där dom kan bete sig som om dom ägde denna rätt. Men när vi dör, får vi intet med oss av detta, åtminstone verkar det inte så.

– Men vi äger väl vårt hus pappa? Sa Wai som var van vid filosofiska resonemang.

– Idag ser det ut så, men om regeringen vill bygga en damm som dränker vår dal, kan dom tvångsflytta oss någon annanstans. Och om ett storföretag lovar bygga en stor fabrik som ger arbetstillfällen, men släpper ut avfall som gör skörden oätlig, har vi inte mycket att säga till om.

– Vem bestämmer vilka rättigheter någon har, och vem som äger vad?

– På pappret är det alltid ett utvalt fåtal, men i verkligheten kan det vara vem som helst. Den som råkar kunna. En kung, en politiker, en affärsman, en militär, en socialarbetare, en miljöförvaltningstjänsteman, en upprörd älskarinna, en försmådd fru, en vaktmästare eller en fastighetsförvaltare…

– Det verkar lite okontrollerat, tycker du inte?

– Fast mycket verkligt. I Sverige är ditt ägande ganska skyddat, på så sätt att dina egendomar sällan tas ifrån dig, inte ens om du begår hiskeliga brott.

– Under inga omständigheter? Mord? Hustrumisshandel?

– Jo, om du inte betalar dina räkningar i tid – då kan dom kasta ut dig på gatan och beslagta allt du har.

– Men svenskarna äger väl sina hus?

– Det beror på hur man ser det. På grund av klimatet är husen lite mer komplicerade än här, dyrare i relation till den allmänna kostnadsnivån.

– Den allmänna vadå?

– Jag skall förklara det snart, men om vi tar det här med huset först så är det helt enkelt så att banken oftast äger svenskens hus och bil, under många år – sen äger svensken dom. Men då har dom betalat samma belopp säkert fem gånger.

– Varför det?

– Därför att dessa saker är så dyra at du sällan kan få ihop pengar nog på ett bräde.

– Men, vem äger banken? Wai blev ofta upprörd när diskussionerna kom att handla om Orättvisor i världen, vare sig det handlade om Svenskara eller dom själva. Hon hade redan röda fläckar på kinderna, och han visste att han behövde bromsa nu, om han skulle få sova inatt.

– Tyvärr samma familjer som alltid styr i alla länder, där som här. Det är sällan makten verkligen ändrar källa i världen, oavsett var du är.

– Så egentligen äger ett fåtal vad dom flesta har, överallt?

– Sedan jordens början min lilla månstråle.

“Månstråle” betydde att Lao ville att hon gick och la sig. När månen var uppe skulle duktiga flickor sova, de visste Wai sedan länge. Men hon hade fler frågor, och ett ungt hjärta som inte oroade sig för morgondagen…och Lao tyckte att detta var intressant (det visste hon).

– Vem är det som bestämmer att någon bestämmer då?

Lao fascinerades av hennes förmåga att hitta en nyckelfråga, oavsett vad de diskuterade. Hon prickade altid en fråga som gjorde det omöjligt för honom att avfärda henne. Hans vetgiriga dotter var mer lik sin mor än hon ville tro…(även om hennes mor sov)..

– Du kommer inte at gilla det här..

– Lägg av pappa..

– det ÄR faktiskt…

– Äääh…

– Slumpen. Lao uttalade ordet som en kyrkklocka. Det ringde kvar i öronen långt efter. SLUMPEN var svår att acceptera som anledning till något, men allt som oftast var Slumpen anledningen till det mesta…

Det hade varit lättare om det var GUD eller DJÄVULEN eller någon annan högre makt, men innerst inne visste både Wai och Lao att SLUMPEN bestämde mer än något annat på jorden. På Jorden.

Du bestämmer inte din mor, far, kön eller hudfärg, klass, arv eller miljö. Du kontrollerar inte kamrater, fiender, förmåga eller potential, lika lite som möjligheter eller valbara alternativ. Du kommer till världen som ett “Hall, vem är jag” och slutar likadant, vare sig du färdas genom räksalladen i en persisk kungafamilj, eller dyngan i en förort till Rio de Janeiro…och skulle du födas som Svensk – Gud förbjude något annat – som en helsvensk tredje generationens totalsvensk jäkla Hässelbystockholmsvensk förortsknodd – gud bevara dig – så blir du förhoppningsvis rappare eller programledare…

– Men pappa, om man blir född som Wai?

– Som Wai? Sa Lao, med en stor portion värme och humor i tonfallet. Då har du nog vunnit högsta vinsten trotsa allt.

– Högsta?

– Du lever i en miljö Svenskarna (och tyskarna) betalar flera månadslöner för att uppleva under ett par veckor per år, och du har en familjegemenskap dom uppnår under begravningar (i bästa fall) och jular.

Här ville Lao att dom slutade för kvällen, och somnade med ett leende.

+++