Lämna aldrig musiken ensam, den blir rastlös och orolig och börjar jamma loss i onödiga tonarter om ditt, det vill säga publikens uppmärksammande öra försvinner. Din närvaro sansar, sporrar, bejakar och eggar den till söta små konster. Dagen efter kan du kritiskt dra era gemensamma erfarenheter i allmän smuts, för musiken är färskvara och har som barnet och snigeln inget skydd mot detta.
Scenkonsten är inte annorlunda. Du vet, och jag vet, vi vet tillsammans, att dom snälla, roliga nakna farbröderna som jonglerar med knivar gör det för att vi skall få skratta. Våra skratt hjälper oss genom framtidens avbetalningar på oumbärliga plattskärmar där ytterligare nakna farbröder kan få oss att glömma för stunden. Övat har dom säkerligen, många timmar har dom turats om att svettas i varandras illusioner för att slutligen ställa till med fest och ropa på din uppmärksamhet.
Från magdans till Dita Von Teese, till eggande rytmer och bjärta svepande löften om sinnligt uppvaknande från vardagens hamsterhjul och prydligt staplade fönsterkuvert hoppar du, hoppar vi, tillsammans skuttar vi emedan kroppen slappnar av sin ungdomligt strama hållning.
Du vet att du har ett val, men möjligheterna blir färre och färden går allt snabbare, dudunk, dudunk slår livets lok över rälsens skarvar. Dudunk, dudunk dudunk och du springer i ena eller andra riktingen på jakt efter restaurangvagnen. Underhåll mig. Balsamera min gom och magsäck med flyktiga flytande nöjen och berusa mig med något ni har övat på medan jag har samlat in ännu en månadslön för att täppa igen truten på dom hungriga fönsterkuverten. Det skall vara så roligt att jag glömmer allt för en stund och kommer ut stärkt som ett lakan i ett konverterat horhus.