-Jag heter Jonas, jag är förtioett år, jag är musiker

APPLÅDER

-Bra Jonas
-Stå på dig Jonas
-När märkte du först att du var musiker?

– Det började som en hobby, man träffades några grabbar, tog ett par bira och diggade musik ihop, sen kom snacket om att kanske köpa lite instrument, på kul alltså.

– Exakt.
– Man känner igen sig.
– Gud har gett oss möjligheten att välja och en vilja svag som burksparris…

Jonas: I vilket fall, så ledde det ena till det andra, och vi började spela ihop regelbundet, en gång i veckan, mot helgen.
– Städat.
– Inkörsporten är helgerna.
– Förbannad vare ledig tid, ty vi veta icke hur vi hantera den.

Jonas: Sen kom en av killarna med en ide, om att vi skulle ordna ett gig. Inte för pengarna, mest för att det skulle vara roligt att visa upp oss.
– Inte för pengarna, så heter det alltid i början…
– Så sa flickan också…
– Mammon lurar i godtrogenhetens körtlar…
– Hur upplevde du giget?

Jonas: Det var ett enormt rus. En total kick för varje applåd och när jag gjorde en av mina bästa poser och riktigt kände hur byxorna skar upp i grenen under höga C var det nästan sexuellt.
– Vem minns inte sin första applåd?
– Eller sin första rättskurna gren?
– Kättja! Missbrukad fortplantning under Apollons täckmantel!

Jonas: Sen efteråt kom arrangören, jättenöjd, och gav oss femtio spänn i soppaersättning.
– Uh oh…
– Visst, då började snacket. Känslan var där hos alla. Det fanns pengar i detta. Vi kunde uppleva detta rus flera gånger – och få betalt!
– Var det inte någon som kände att det var fel?

Jonas: Om jag tänkter efter noga, var det en av killarna som påbörjade en diskussion om detta, men jag tror inte nån lyssnade riktigt, eller tog honom på allvar.
– Och sen?

Jonas: Sen smög det igång, nästan omärkligt. Plötsligt hade vi en affisch på gång, och ett gig till på samma ställe redan tre månader senare på en privat fest. Vi började repa mer och mer, ibland flera gånger i veckan. Flera av oss började låta andra saker som socialt umgänge och personlig hygien halka efter i vårt fokuserade engagemang.
– Början på slutet.
– Det sociala tar alltid stryk.
– Dom smutsiga fåren skall grillas först, ty elden skall sveda mockorna ur håren på dom…

Jonas: Vi drog på oss utgifter.
– Fotografering?
– Replokal?
– Folköl?

Jonas: Precis! Det är såå skönt att snacka med folk som VET vad man har gått igenom!
– Nästa gig, gav det samma kick?

Jonas: Inte riktigt. Nu var förväntningarna högre, och fast alla höll god min kände jag att vi hade börjat spela teater även för varandra. Vi övertygade oss själva om att födelsedagsbarnet, en affärsman i femtiårsåldern i databranschen var jätteglad över våra konstnärliga utläggningar i fri form Indisk punk (så hett just då) och att gästerna i den åldern alltid går hem tidigt för att dom har mycket att göra. Vi tolkade hans frus tårar som lycka, och Janne, gitarristen, gick så långt att han tog henne åt sidan försökte trösta henne.

– Hjälpte det?

Jonas: Hon släppte fram en massa undertryckta aggressioner sa han, som primalterapi. Han hade blåtira i en vecka. Han är haj på sånt.
– Tjejer?

Jonas: Känslor i allmänhet – det är han som skriver texterna.
– Skrev.

Jonas: Nja, jag tror han skriver fortfarande, han förnekar fortfarande hela grejen.
– Märkte ni fler varningssignaler här?

Jonas: Om! Redan nu var vi beroende av att sådana som affärsmannen betalade för vårt musicerande. Det gick ut över våra ”vanliga”liv. Våra familjer fick stå tillbaka.
– På vilket sätt.

Jonas: Alla tänkbara. Barnens lekrum blev gitarrverkstad. Tvättstugan bler kontrollrum till studion. Semestern blev en högtalaranläggning. Det tog aldrig slut.
– Protesterade dom inte?

Jonas: Vi blev mästare på att dupera vår omgivning. Det här är en övergående fas. Man måste satsa för att vinna. Vore det inte skönt att sitta backstage på Ullevi ihop med Stones när vi öppnar för dom.
– När kom första kollapsen?

Jonas: På Kafe Skänken i Gamla Stan. Dom körde ju jazzeftermiddagar i vanliga fall, men Janne hade övertygat dom om det fina i att variera med lite ungdomligare musik. Och vi kunde inte gärna köra på deras lilla ljudanläggning så vi tog dit vår egen rigg..
– Hur stort är Skänken?

Jonas: Tja, dom tar väl trettio gäster om dom inte äter bullar?
– Och er ljudanläggning fick plats?

Jonas: Vi fick ju bygga om lite, men det hann vi under soundcheck, va fan, brinner man för något får inte en ruta eller två stå i vägen?
– Detta var i vintras?

Jonas: Mmm. Hur som helst vart det ett jäkla liv. Nån pensionär satte en bulle i halsen och fick hämtas med ambulans, men den kom inte fram i gränden för vi hade dragit trefas från Skoaffären mitt emot och ställt alla case i gränden, så hon kola väl.
– Väl?

Jonas: Jag minns inte. Ett liv var inte värt så mycket när man var mitt uppe i det.
– Jag vet exakt vad du snackar om.
– En känsla av att vara del i något större än en själv…
– Diabolis Perpetum Gitarrum…
– Var det inga vänner som försökte hjälpa er?

Jonas: Säkert. I efterhand kan jag tänka mig att även recensenterna i all välmening verkligen menade att vi borde ”stoppa upp högtalarna i arslet och spela för tarmarna, för dom vet hur skit ser ut och smakar”. Vi tog det som uppmuntring just då.
– Man blir döv och blind…
– Allt känns som ett lyckorus.
– I djävulens lena mun är allting blött och välkomnande…
– Vad blev vändpunkten för dig?

Jonas: Hockeyfrillan.
– När upptäckte du den första gången?

Jonas: Jag stog och stajlade mig i ett skyltfönster innan vi skulle gå på ett promotiongig i köpcentrumet i Handen, och så såg jag nånting som glänste till i nacken.
– Trodde du dina ögon?

Jonas: Först trodde jag att jag hade börjat se Auror. Att det var som en gloria av energi som låg runt min kropp – Janne, gitarristen alltså, han säger att hans brud kan se såna. Han har en skitfrän aura tydligen som sitter som en sparkdräkt med ett spjutformat…
– Kan vi återgå till din egen?

Jonas: Förlåt. Jag tappar så lätt koncentrationen. Det är hörselskadorna. Jag lyssnar inte längre på folk, jag bara nickar och talar.
– HELT OK… FORTSäTT!

Jonas: Jo. Där var den. En liten fjollig krans av lockar i slutet på ett glesnande syndafall som draperade min hjässa. En porlande flod av löjeväckande och kluvna toppar som stod som ragg i frisyrgelens styva kappa. Det var då jag såg allting klart. Sminket. Stövlarna. ölmagen. Reklamen för lågprisskor bakom mig. Jag fick en blackout och vaknade på parkeringen.
– Var du ensam?

Jonas: Hela familjen var där, dom skulle ändå handla mat. Alla stod runt omkring, och när lillflickan slutat sparka sand över mig tårades mina ögon och jag såg deras lidande för första gången.
– På deras ansikten?

Jonas: Helvete – dom stod med ryggen mot mig för att inte någon granne skulle se att det var jag som låg där. Dom skämdes. Då skämdes jag också. Då kom vi överens om att jag skulle börja den långa vägen tillbaka till ett vanligt liv, bland annat genom dessa möten.

Applåder.
– Modigt Jonas.
– Vi är med dig.
– Gud hjälper den som hjälper sig själv.

Jonas: Blir det dans nu?