Färjan som fraktar bilar och fotgängare från Algiers över Mississipifloden till centrala New Orleans går en gång i timman. Louisianasolen brukar ligga på ganska hårt, och torsdagen den 4:e juni 1995 var inget undantag. Pianisten och entertainern Clarence “Frogman” Henry hade just skjutsat mig från 3309 Lawrence Street i sin svala silvergrå Lincoln Town Car, lagom till avgången. Jag gick över den rostiga landgången och ställde mig i den svalkande brisen som svepte över andra passagerardäck, dit solen inte nådde med sin lodräta svetslåga.

Jag hade åkt till New Orleans med en ospecificerad biljett på Island Air. Syftet var att hälsa på ett par artister jag hade kompat under Stockholms Jazzfestivaler på Skeppsholmen i den legendariske krögaren Bosse Stenhammars ystra regi. Jag hoppades på detta sätt kunna gnugga in mer New Orleansk patina i min egen repertoar. Frogman har varit ett inträdeskort till musik-kretsarna i New Orleans för mig sedan vårt första jobb ihop 1988. Lokalt är han en stjärna i klass med kollegan Fats Domino sedan 1959, då han sålde över en miljon skivor med låtarna “Ain’t got no home” och “You always hurt the one you love”. Algiers där Frogman bor i en villa brevid en bilskrot är ett företrädesvis “svart” villaområde som knyts ihop med stadskärnan av färjan och en mäktig bro som liknar San Fransiscos Golden Gate. Det var inte mycket fotfolk på färjan, och endast ett fåtal rostiga bilar av det slag som för mig symboliserar raggare på Kungsgatan men här motsvarar en vanlig familjecontainer typ Volvo 740. En moln av frän dieselrök svepte förbi och blandade sig med den fuktigt varma luften när färjan kastade loss.

Av tjugotalet medpassagerare fanns bara en vit förutom jag. Detta var i sig inte ovanligt, och jag hade inte lagt märke till mannen som stod på andra sidan, 10 meter bort, om han inte utstrålat samma spända energi som pundare och nervösa vargar på Skansen. Det stämde inte med värmen och den loja kroppshållning New Orleans normalt frammanar. När han sneddade i min riktning kunde jag urskilja “death commando” och en gradbeteckning bland tatueringarna som täckte armarna. Ett linne spände över seniga muskler som jag gissade var resultatet av någon kampsport, av rynkor och hårfärg att döma kunde han vara lite över 40. Han var nu alldeles brevid mig och tilltalade mig utan att röra läpparna och utan att vända sig mot mig. “They’re all fuckin’ right around us man, shit I wish I had my guns. I was just tryin’ to get on the ferry and I walked down the wrong street man, it’s only black people on this side you know. Shit. Man I wish I had my guns, do you know where I can get a gun here?”. Psykopater och hundar brukar söka mitt sällskap. Jag har ofta undrat om det finns ett samband med detta och att tulltjänstemän ständigt stoppar mig oavsett om jag har kostym eller trasiga jeans. Min konversationen slank ur automatiskt. “Sorry, I don’t have any idea. What kind of guns?” Vi hade lika gärna kunnat diskutera vädret. “I came over here tryin to buy ammo, ’cause I have guns, but I left my guns at home, shit man, my room mate, he doesn’t like my guns, even if I use a pillow when I try ‘em at home. He doesn’t think it’s cool at all, it’s like he doesn’t understand, ya know?”. I sådana här situationer brukar en autopilot ta över mitt talcentrum, jag antar att min reptilhjärna helt enkelt bedömde det säkrare att konversera vidare än att dra mig undan. Fast jag numera är något av en pacifist var mitt vapenintresse starkt i tolvårsåldern. Tekniska fakta hängde kvar och jag undrade artigt vilken sorts vapen han föredrog, om han möjligtsvis hade en Glock, ett tyskt handeldvapen i ett kompositmaterial som gör den osynlig för metalldetektorer på flygplatser. Han verkade tacksam över att någon ville prata om dessa väsentligheter med honom, och berättade nu sitt livs historia samtidigt som färjan tuggade sig över den lerbruna sörja som Mark Twain gjort känd för omvärlden.

Han var ex-marine, dvs förtidspensionerad elitsoldat med ett förflutet i Koreakrigets sista skede. Han hade tillhört en specialtrupp som sysslade med “speciella rekognoseringsuppdrag” och hans menande tonfall tydde på att verksamheten innebar uppgifter som FN förmodligen inte sanktionerade. Han var på flykt undan sin förra arbetsgivare i övertygelsen om att han och hans gelikar ansågs för farliga att ströva fritt i samhället, men att man enligt grundlagen ännu inte hade andra alternativ. Han var övertygad om att ett blodigt raskrig var nära förestående i södra USA, och att han därför behövde hamstra ammunition och vapen innan en ny vapenlag gick igenom i Senaten som skulle reglera innehav av automatvapen för civilpersoner (I USA har jägare demokratisk rätt att jaga rådjur med bazooka eller k-pist om de så önskar). Han tänkte vara förberedd när katastrofen bryter ut, och hade planerat en Rambo-stuga i dom myggbelagda träsken där vapen var nyckeln till överlevnad som skydd och jaktredskap. Han berättade med skräckblandad respekt hur regeringen tvångsopererat in en elektroniskt krets under huden på kollegor i hans förra förband. Det var en intelligent krets med mikroprocessor liknande den som sitter på våra telefonkort och kontantkort med syftet är att hålla löpande kontroll på var alla i elitförbandet befinner sig via satellit. Han ville till varje pris slippa detta eftersom han trodde att staten i tysthet kommer att eliminera dom i hans förband som misstänks kunna läcka till tidningar om sitt arbete, alternativt att han skulle kunna kallas in mot lokalbefolkningen i det kommande raskriget. Det var aldrig helt klart om hans arbetsgivare var US Marines eller någon mer extrem sidoorganisation inom försvaret med samma täckmantel.

Färjan närmade sig nu andra sidan och några av bilarna drog igång sina bensintörstiga motorer. Jag var lite yr av konversationen och undrade hur jag skulle kunna avsluta samtalet på ett naturligt sätt. “Where are you going man?” frågade han, och tanken slog mig att han eventuellt bara snackade på för att kunna ta reda på om jag var värd att råna vid ankomsten till andra sidan, konstigare saker har hänt i New Orleans. Jag förklarade för säkerhets skull som det var, att jag var pank och på väg till Bourbon Street för att jobba på Margaritaville istället för pianisten och sångaren Eddie Bo (som hade fått ett annat gig och gett mig chansen att förkovra mig med hans publik). Om jag bara kunde ta mig till Bourbon Street var jag inte orolig, men jag hade ingen lust att han skulle slå följe på dom små gränderna bakom hotellen vid färjan. Till min lättnad sa han “It would be fun to check it out man, but every time I go there (Bourbon St) somebody picks a fight and I go to jail (’cause I’ll probably kill the son of a bitch) and I can’t take that today. Are you sure you don’t wan’t to come to the swamps instead, ’cause there will be real trouble here soon. My name is Saliteri, what’s yours?”. “My name is Ulf, pronounced like wolf without the “w”, and thanks, but I think I prefer Bourbon Street”. När Saliteri försvann i en gränd vid köksingången till Mamas Po’boy Sandwiches (dom bästa i stan) kändes det…. lättsamt?

+++