Musik är en subjektiv kommunikation mellan dina öron och din hjärna. När du upplever den live ingår ofta andra intryck – bubblandet av en smaskig lager på väg ut i blodomloppet, ansiktsuttrycket på saxofonisten när han som en diande hamster blåser nytt liv i en av dina barndomslåtar, applåderna när solot kulminerar, gemenskapen av att dela detta intima tillfälle med främlingar i samma sinnesstämning … vad händer med musiken när man tar bort alla intryck utom ljudvågorna? Vad är skillnaden på livemusik och inspelad musik? Smakar kaffet bättre om du delar det med en musikant?
Inspelad musik fyller många syften – både medel och mål. En ursäkt att dansa. En anledning att stänga av övrig tankeverksamhet. En resa i tid och rum. Hur konsumerar du musik? På full volym i bilen? I hörlurar när du joggar? Som bakgrund när du städar? Som inspiration när du älskar?
Canned or Alive?
Jag brukar skilja på en dokumenterad livekonsert, musik inspelad live (samtidigt) i studio och en studioproduktion. Varje form har sin tjusning. En väl inspelad livekonsert är en resa i tid och rum. Du kan ligga under en filt och avnjuta en konsert från 1962 inspelad på lyxklubben Lionel Hampton i Paris. Du är på två ställen samtidigt. Du kanske kan urskilja att en kvinna i publiken fnissar till under ett solo och du anar att basisten har blinkat åt henne (typiskt basister). Det är som ett svartvitt foto utan bild. Instant feeling.
Det mesta som ges ut idag spelas in i studio, instrument för instrument, för att få optimal ljudkvalitet och möjlighet att reparera missar. “Fusk” skriker konsertälskaren. “Huvudsaken är väl att det rockar” säger pragmatikern. Hur som helst är det så det går till. Detta är en del av förklaringen till varför många musikupplevelser är större live. När samma musiker spelade in i studio fanns du inte där och eggade dom från scenkanten. Dom tog om tagningarna gång på gång i en miljonstudio i visshet om att resultatet troligen kommer att avnjutas genom i en semesterradio med sviktande batterier. Under en filt.
Skivor = demokrati?
Du betalar lika mycket för Britney som för Putte Wickman eller Blue Hammer, och bedömer resultatet utan att fundera på om processen bakom involverade tre miljoner eller trettiotusen kr. Sjukt – eller hur? Fast ändå rätt demokratiskt på något sätt. Idag är det ganska överkomligt att göra ett album. Men någon måste tro på det. Hala fram lädret och betala studio, NCB-avgifter, tekniker, musiker, låtskrivare och arrangörer. Eller göra allt själv. Bakom den lilla plastbit du köper ligger blod svett och tårar. Timtaliga diskussioner att “basen är för hög” eller “loggan måste vara rödare” eller “den andra tagningen hade mer feeling”. Detta får du aldrig uppleva. På gott och ont.
Jag och mina kollegor i Jump4joy har just haft förmånen att uppleva dessa oändliga stormöten, egokrockar och ö-råd i samband med produktionen av 10 svenska band från Mora till Skärblacka för en samlingsplatta (Svenska Vitaminer). Brian Kramer släppte en finstämd platta inspelad i England för någon månad sedan (se notiserna). Clas Parmland på svenska CeePeeVeeRecords (klicka här) – sveriges främste kultivatör av bluesinspelningar, har nyligen kommit ut med Danny & The Cappers och sessionplattan Back To The Roots där han har tussat ihop Greger Andersson, Thomas Hammarlund, Sven Zetterberg och Thomas Grahn. På eget initiativ. Berömvärt. Kul. När du sedan köper dessa inspelningar idkar du ett direkt kulturstöd, som leder till fler inspelningar. Ett vackert kretslopp. Köp. Eller bjud in en musikant på en fika. Också.